Min Marcialonga-upplevelse delar jag upp i tre delar: Före, under och efter. Detta är Före-delen.
—
Resan till Marcialonga började, geografiskt sett, tidigt i fredags morse när vi tog flygbussen ut till Arlanda. Flög till Milano via Riga och när vi kom fram hade jag hunnit få huvudvärk, förmodligen av vätskebrist. Det blir lätt så när man inte får ta med vatten på resan och man är lite för snål för att köpa vatten för 3 Euro…
Borsjtj & potatisplättar i Riga.
Hämtade ut vår förbokade hyrbil och påbörjade körningen mot Passo San Pellegrino där vårt hotell låg. Drygt 30 mil och massiv italiensk trafik större delen av vägen! Hjulben körde och jag tog värktabletter och läste karta.
Det hann bli mörkt innan vi kom fram, vilket innebar att vi försiktigt fick slingra oss uppför serpentinvägar medan en orm av billjus växte fram bakom oss. När vi lyckades stanna till vid sidan av vägen gasade alla förbi som om de var jagade, några ilsket tutandes. Och då hade vi ändå hållit hastighetsbegränsningen, och stannade ju för att släppa förbi dem. Stressiga bilister.
Kom fram till vårt hotell, Costabella, precis i tid för att hinna äta middag innan köket stängde. Och vilken middag! Gudomlig pasta och mastig schnitzel. Här skulle laddas. Noterade även att två andra svenska sällskap bodde på samma hotell.
När vi installerade oss i rummet konstaterade vi att kaklet i badrummet kanske var det fulaste vi hade sett. Men hellre fult kakel än dålig mat. Sängen var hård, förstås, men vi sov ändå som små spädgrisar efter en lååång resdag. Eller, jag vaknade och hostade igen, faktiskt, men en hutt Cocillana gjorde susen.
Lördag, dagen före loppet. Hotellfrukosten var helt OK, om än inte som i Sverige. Gröt kan man ju glömma i Sydeuropa, utom ibland på UCPA-resor, dock med varierande kvalitet. Yoghurt, flingor, ägg, bröd, ost, skinka och lite kakor… Saknade mest frukt och grönsaker förutom gröten.
Dags att uträtta ärenden! Hotellets manager, som för övrigt var riktigt bra på engelska, berättade var vi kunde få våra skidor vaxade. Gide Sport, i Moena, hade en lukrativ dag. Vi var där kl 10 och lämnade in våra skidor. Fick veta att de skulle vara klara framåt kl 17, så vi drog till Cavalese för att hämta ut nummerlappar och spana in mässan. Fin-fint kösystem om än aningen långsamt mot andra lopp jag deltagit i. Mässa med både kläder, prylar och mat. Toaletterna hade väl sett bättre dagar men var brukbara. Man fick dock välja mellan att sitta på huk eller att inte kunna låsa om sig. Hm. Jag valde det senare, det var ju trots allt endast damtoa.
Fina kottåkare gjorda av lokala skolbarn.
Övade på vinnarkänslan på mässan. Utifall att...
Sådana här längdåkarfigurer i naturlig storlek stod i mängder i alla byar. Här i Cavalese.
Knatade runt lite i Cavalese bland norrmän, svenskar och italienare och hittade ett crêperie(!) där vi åt lunch. Ja, vi är lite crêpes-o-holics… Passade även på att kolla in målområdet, där de ännu inte hunnit få ut all konstsnö och än mindre hunnit spåra i den snö de lagt ut.
Sista biten innan målrakan i Cavalese. De hade lite kvar att göra...
Efter bron kommer målrakan. Saknas bara lite snö fram dit.
Tillbaka till Gide Sport kl 17 fick vi veta att våra skidor inte var klara än. Kl 19 var det nya budet. Kändes inte så hett att hänga i Moena i ytterligare två timmar, så vi åkte tillbaka till hotellet, ca 1 mil uppför serpentinvägar. Diskuterade hur det skulle vara att cykla där, med en maxlutning på 18 grader. När vi bläddrade i Marcialonga-tidningen insåg vi att cykelloppet som arrangeras i maj faktiskt går på den vägen… Sugna? Ja! Synd att vi inte kan den dagen i år…
Tillbaka till Moena för att hämta ut skidorna kl 19, bara för att mötas av beskedet att endast Hjulbens skidor var klara. Mina skulle vara färdiga kl 20.30. Suck! Just där och då började jag verkligen ge upp hoppet om italiensk effektivitet. Hur svårt kan det vara att göra en ordning på inlämnade skidor och följa den? Blev lite lätt förtvivlad men kunde inte skälla på vallamannen som såg ganska förlägen ut medan hans tre kollegor stod och vallade några andra skidor.
Bara att åka hem till hotellet igen. Middagen skulle serveras mellan 19.30 och 21, och det ville vi ju inte missa.
När vi återvände till vallaboden kl 21 var skidorna äntligen klara. 30 euro för vallningen, bra pris jämfört med innan Vasaloppet. Återstod att se hur kvaliteten var…
Efter alla dessa svängar hade jag inte hunnit bli nervös, så jag somnade gott. Ingen hosta, inga konstiga drömmar vad jag minns.
Prenumerera på Tidningen Outside idag! 
